Ylva

Innan jag fick barn var jag en sån där åsiktsmaskin. En sån som tyckte om det mesta (även om jag inte hade tillräckligt med kunskap) och ansåg att tyckte man inte som mig så var man dum i huvudet.

Efter att barnen kom ut så ändrades ens värderingar och framförallt livssyn. Det var inte lika viktigt att tycka längre. Definitivt inte om saker jag inte visste tillräckligt mycket fakta om.

Jag har gjort en inre resa som det så fint heter. Den hade inte kunnats göra utan alla mina sk misstag. JAg är glad att jag har gjort den resan även om den har gjort väldigt ont ibland.
Den har gjort mig mer förstående för andra och framförallt mig själv.
Men det viktigaste den har lärt mig är nog att jag numera kan erkänna utan krusiduller och bortförklaringar att jag faktiskt kan ha fel! Och att lyssna och försöka ta in vad andra säger om saker och därmed fundera ut själv vad jag tycker om saker och ting.

Därför tycker jag det blir så himla tråkigt när det ska diskuteras/debatteras i detta land. Pajkastning deluxe från båda håll och båda parter verkar tycka som jag gjorde när jag var "ung och dum" alltså -"Tyck som oss annars är du dum i huvudet"

Kan även tycka att när det skall debatteras/diskuteras i offentliga sammanhäng så ses det ner på varandra redan innan ett enda ord har yttrats. I mina ögon är båda lika dåliga i sitt uppförande och tillför mig inget med deras kacklande när dom själva sätter ribban så lågt från början.

Om man bara spyr ut sina egna argument utan att ens lyssna på den andras hur fasen ska man komma vidare då?

Jag lägger härmed ner mitt offentliga tyckande och håller mig istället till givande diskussioner med min man. Dom kan dock bli lite tråkiga ibland då vi oftast tycker samma. Men dom gånger vi tycker/upplever saker olika brukar det ge en större förståelse till varandra och varför vi gör som vi gör.

Och med dessa analyserande ord lämnar jag er denna gråkalla onsdag.

Over and out!