Fy fan så skönt!

Jag rekommenderar verkligen dammsugning av öronen! Det låter visserligen högt och det slurpas och tjuter med ack så skönt, kände mig nästan som en hund som man kliar bakom öronen, var nästan så högerbenet började röra sig av välbehag. Elsa var kanonduktig och där kom det ut en hel del. Sixten var rätt fin i öronen och han ville inte att doktorn skulle titta i det ena så då struntade hon i det. Bra doktor som låter barnet komma i första hand. Och nu har det börjats igen! JAg misstänkte redan igår att det var på gång och under natten så förstod jag att det var som jag hade trott. Sixten har feber IGEN! Tempade imorse och nog fan har han 38 grader. Blir en rolig dag det här, eller inte då han har noll i tålamod och Elsa retas något djävulskt med honom. Fattar inte när det här viruset ska ge sig, nu har vi haft det i minst 1,5 månader. Drygt är bara förnamnet! Apropå barnen så ser Elsa ut som en slaktare varje morgon. Hon blöder lite i näsan och drar sen bort det med händerna. Så när hon kommer upp är hon blodig på näsa, armar och händer. Blod i näsan säger hon och går och tvättar bort det själv. Skönt att hon inte blir panikslagen när hon ser det. Och Harry har fått ännu en tand, i överkäken. Inte så jättegnällig men väldigt kräkig. Men tar hellre 2 månaders kräk och lite gnäll än att dra ut på eländet under flera månader. Det här med barn och lek är ju en sak för sig. Jag har ALDRIG varit sandlådetypen. Jag tycker verkligen inte det är kul att bygga sandslott, eller rita, eller bygga med lego (jag kan fortsätta listan och göra den hur lång som helst) men lik förbannat så gör jag alla dessa saker, för barnens skull. Att man kan ändra sig så mycket. Har aldrig varit den där barnkära typen heller. Jag tror inte man blir en bättre mamma bara för att man har varit barnkär i hela sitt liv. Man kan bli en lika bra mamma utan att ha tagit hand om andras barn. Hade ju ingen större längtan efter barn fram tills jag var runt 30, då hände det något i hjärnan. Måste ha varit den biologiska klockan som naturen så finurligt bara verkar ha placerat i kvinnors huvuden. Jag nyper mig varje dag i armen för att kolla att det verkligen är mina ungar jag ser. Har jag (med lite hjälp från min man) gjort dom där? Känns lite grann som om jag har dom till låns bara, när ska dom lämnas tillbaka? För inte kan det väl vara så att jag (som är en sån ful, värdelös och usel) människa får behålla dessa guldklimpar? Okej, erkänner att i vissa lägen är dom väldigt gratis men det brukar gå över ganska snabbt ( och då kommer det berömda dåliga samvetet igen) Så summa sumarum, jag är glad över mina må troll, det är det bästa jag har gjort men kommer nog aldrig att förstå storheten av att det är mina! Over and out!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0