Ylva

Det sägs att man går igenom olika faser i en sorgprocess.Att känslorna avlöser varandra. Ilska, tårar, skratt, tomhet, längtan omvartannat. Att det är ett mönster man går igenom. Och att man till slut ska ha kommit igenom de olika faserna och vara klar med ett sorgearbete.

 

Jag vet inte om jag tror på det där riktigt. Jag åker känslomässig bergocdalbana mest hela tiden och faserna kastas om hela tiden. För att ha kommit till accepterande och gå emot sorgens slutfas kastas jag plötsligt tillbaka på ruta 1 där jag känner mig helt ensam, förtvivlad och inte har den minsta förståelsen till hur livet över huvud taget ska kunna gå vidare. Det kan vara en låt en minnesbild eller ett enkelt ord som gör detta.

 

Helt utan varningssignaler brister jag i gråt och gråter som om det inte fanns någon morgondag. Känslan av hopplösheten och maktlösheten man känner då visar inga gränser. Den äter upp en innifrån och jag får svårt att andas.

 

Tårarna rinner sakta över mina kinder och ditt ansikte flimmrar sakta förbi i mina tankar. Saker du sagt, saker du gjort är ständigt i mina tankar.

 

Att vi kunde sitta vid köksbordet bredvid varandra alldeles tysta och ändå förstå varandra, att det inte alltid behövdes ord.

 

Att känna den där varma sköna tryggheten när vi var i samma rum.

 

Att veta att man altid kunde fråga dig, även om du inte visste svaret.

 

Att vara så otroligt lessen så man bara skakar och undrar hur i helvete ska livet kunna gå vidare nu? Det är ju nu jag behöver dig, då är du borta, för alltid.

Den sorgen, kommer man nånsin ur den, kommer man nånsin förstå den?

 

Plötsligt övergår allt det till en annan fas, utan någon som helst betänketid kastas man in i ett ilsket, förbannat tillstånd.

 

För jag är så arg på dig!

Varför fick vi inte prata om det?

Varför skulle allt vara som vanligt när det omöjligt kunde vara det?

Varför sa du ingenting?

 

Efter en stund kommer sen ilskan på mig själv.

Varför frågade jag inte?

Varför sa jag inte hur mycket jag faktiskt älskade dig?

 

 

Varför försvann du från mig?

 

Jag kastas fram och tillbaka i känslohavet som en lite båt mitt ute i en storm. Med inga som hellst medel att kunna ta sig till land så är mitt enda sätt att överleva att vänta ut stormen och låta allt ha sin tid.

Och jag vet ju innerst inne att det är så det går till i sorgearbetet.

Men det gör så förbannat ont! 

Och jag blir så förbannat lessen!

För det enda som jag vet säkert är att jag saknar dig så otroligt mycket och du fattas mig pappa!

Du fattas mig pappa.......