Sådär politiskt inkorrekt,,,igen!

Nu tänkte jag vara så där politiskt inkrorrekt (pik) igen! Jag satt och tittade på Arga snickaren igår (ett helt underbart program enligt mig, det är liksom inget tjafs, utan mer raka puckar) Och den sökande som det handlade om hade diagnosen ADHD och Asperger. Jag tänker inte ta upp just hennes problem eller attityd utan detta gäller mer generellt.

Har funderat mycket på det här med ADHD och även Asperger. Just ADHD diagnosen verkar ju var tredje unge ha idag. Varför? Är detta ett nytt påfund eller har det alltid funnits ADHD men då hetat att barnet har varit livliga och dåligt med koncentrationsförmågan? Varför är så många diagnostiserade idag?

För att bena lite i problematiken så tror jag att dagens samhälle (föräldrar, skola/omsorg) vill sätta en stämpel på sina barn för att förstå varför dom inte är som "alla andra". Det är då lätt att skylla på. Känns lite som att så fort man har en diagnos kan man skylla på den. Då behöver INGEN ta ansvar för barnets handlande (för stackarn har ju ADHD). Inte barnet heller. För så fort dom fattar innebörden av att dom fått diagnosen så lär sig 90% av dessa barn att utnyttja systemet kring dom. Dom slipper då ta ansvar för sina handlingar. Jag undrar hur samhället kommer att se ut om sisådär 20 år när alla dessa ADHD ungar ska försörja sig? Min gissning är att nästan alla kommer slå dank och gå på socbidrag. För dom som redan är ute i förvärvslivet (alltså dom som fick sin diagnos rätt tidigt när detta började bli en modefluga men som då hade andra bokstavskombinationer och ävenkallades damp) är det inte många som har ett arbete idag och tycker sig inte behöva ett heller. För dom kan ju minsann inte för dom har ju ADHD!

En liten reflektion på detta är att dom kan minsann sitta framför datorn/mobilen och surfa, vara sociala med internet, fb you name it hela dagarna men alltså inte förmögna att klara ett arbete?!

Att sen skolan har ett enormt ansvar för den just den inviduella utveklingen på varje barn gör ju inte saken bättre. Det är inte lätt för en lärare med en unge i klassrummet som låter, härjar och stör de andra. Då tar man till diagnostiseringen och vips så har ungen ADHD och får (kanske med lite tur) mer resurser. Om detta är rätt eller fel säger jag inget om. Varje fall är ju enskilt och skall även bedömas så. Jag menar bara att det kanske "stämplas" lite väl fort ibland. För idag verkar det som om man kräver mer av barn/ungdomar i skolan än förr i tiden. Men vad jag vet så är vi inte bättre på att utnyttja våra hjärnor idag mot då, snarare sämre pga all stress runt omrking oss.


Varför har detta ökat så mycket? En fundering är ju om det är miljöns fel, alltså maten vi äter, motionen vi inte tillgodoser oss (snyggt språk va!, känns nästan som om jag skriver en uppsats här) För inte har jag hört talas om ADHD ungar på 30-talet och då åts det ju ingen skräpmat.


Mycket frågor men inte så mycket svar ger ju detta. Och frågar man en "förståsigpåare" så blir det bara en massa rappakalja till svar. En slutsats som jag själv har kommit till insikt om att jag har är att jag tycker det klemas alldeles för mycket med dessa barn och även vuxna. Oftast slipper dom stå för sina handlingar och kan bara "glida iväg". Lär man sig något av livet då? Lär man sig överhuvud taget att bli bättre i sin diagnos av detta klemande? Jag tycker inte det.

Mina barn har hörselfel, Elsa har hörapparater och Sixten kommer snart få börja använda sina. Jag försöker å det yttersta att inte klema med dom. Skulle inte finnas i min värld att överbekydda dom pga hörselfelet och hudsjukdomen. Hur ska dom då klara sig när inte jag finns? Snarare att jag är lite "hård" emot dom.

Lite rörigt blev detta inlägg och jag poängterar att detta är min uppfattning och jag vet att jag trampar på en dels tår nu. Men man kan ju inte följa strömmen jämnt, hur skulle världen se ut då?!

Over and out!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0