Dåligt samvete.....
Jag vill inte att detta blir någon slags klagovägg där jag spyr galla över allt och alla, framför allt över mig själv. Men konstigt nog så känner jag att nu räcker det med detta virus som har intagit Sixtens och min kropp. Att gå med 38-38,5 graders feber varje dag i flera veckor tär något fruktansvärt på både kropp och psyke. Så nu säger jag åt det förbannade viruset - Det räcker nu! Vi vill inte ha dig här! Vik hädan för sjutton!
(Som grädden på moset så kräksnöar det utanför också)
Ibland undrar jag vad fan jag har ställt till med! Eftersom både Elsa och Sixten har ärvt min "hudsjukdom" ( som jag själv aldrig sett som en sjukdom mer som en åkomma) Så har ju dom fått ärva en massa skit från mig. Hur kunde jag vara så taskig och skaffa barn när jag visste att det var 50% chans att dom kunde få det? Fast med Elsa visste jag iofs inte det innan, men med Sixten och Harry visste jag. Hur ego var jag egentligen? Huden tar ju sin tid likaså öronen varje dag. När "normala" människor tar en snabbdusch innebär det max 10 minuter sen står dom färdiga för att kunna gå utanför dörren. För oss finns det inget som heter snabbdusch. Vi måste karva av hud nrä vi står i duschen, torka av hud efteråt, smörja nogrannt hela kroppen, kolla ev peta öronen, sen är vi färdiga. Och det går inte på 10 min. Jag är glad att inte Harry fått detta samtidigt som han blir lite "utanför". Vi åker ju på sjukhusbesök nästan varje vecka och han får antingen hänga med eller vara hos mormor ( han gillar det) men det vore ju trevligare att få välja när man behöver barnvakt, både för vår skull, barnens och deras skull. Det här ger mig otroligt dåligt samvete. Varför sätta barn till världen när man vet att det kan bli så här? Mannen säger att jag inte ska dåligt samvete men det har jag ändå. Kommer nog ha det jämnt. Och som mamma (förälder) har man väl ständigt dåligt samvete! Skällde jag för mycket, är jag för snäll, skulle jag vara mer konsekvent, ska varje sak bli ett krig eller ska jag välja mina krig, skriker jag för mycket, finns jag där för dom, ger jag dom tillräckligt mycket tid, får dom bra mat, leker jag med dom på ett bra sätt, osv osv osv? Listan kan göras hur lång som helst. Lägg därtill allt om hudsjukdomen som ger bra många dåliga samvetes stunder. Svar får man nog tidigast i tonåren, då har man gjort allt fel, senare i 20-års åldern kanske man kan få ett hyfsat svar om man gjorde tätt eller inte. Jag försöker att göra så gott jag kan och hoppas att det ska räcka annars vet jag inte hur det ska gå.
Over and out!
(Som grädden på moset så kräksnöar det utanför också)
Ibland undrar jag vad fan jag har ställt till med! Eftersom både Elsa och Sixten har ärvt min "hudsjukdom" ( som jag själv aldrig sett som en sjukdom mer som en åkomma) Så har ju dom fått ärva en massa skit från mig. Hur kunde jag vara så taskig och skaffa barn när jag visste att det var 50% chans att dom kunde få det? Fast med Elsa visste jag iofs inte det innan, men med Sixten och Harry visste jag. Hur ego var jag egentligen? Huden tar ju sin tid likaså öronen varje dag. När "normala" människor tar en snabbdusch innebär det max 10 minuter sen står dom färdiga för att kunna gå utanför dörren. För oss finns det inget som heter snabbdusch. Vi måste karva av hud nrä vi står i duschen, torka av hud efteråt, smörja nogrannt hela kroppen, kolla ev peta öronen, sen är vi färdiga. Och det går inte på 10 min. Jag är glad att inte Harry fått detta samtidigt som han blir lite "utanför". Vi åker ju på sjukhusbesök nästan varje vecka och han får antingen hänga med eller vara hos mormor ( han gillar det) men det vore ju trevligare att få välja när man behöver barnvakt, både för vår skull, barnens och deras skull. Det här ger mig otroligt dåligt samvete. Varför sätta barn till världen när man vet att det kan bli så här? Mannen säger att jag inte ska dåligt samvete men det har jag ändå. Kommer nog ha det jämnt. Och som mamma (förälder) har man väl ständigt dåligt samvete! Skällde jag för mycket, är jag för snäll, skulle jag vara mer konsekvent, ska varje sak bli ett krig eller ska jag välja mina krig, skriker jag för mycket, finns jag där för dom, ger jag dom tillräckligt mycket tid, får dom bra mat, leker jag med dom på ett bra sätt, osv osv osv? Listan kan göras hur lång som helst. Lägg därtill allt om hudsjukdomen som ger bra många dåliga samvetes stunder. Svar får man nog tidigast i tonåren, då har man gjort allt fel, senare i 20-års åldern kanske man kan få ett hyfsat svar om man gjorde tätt eller inte. Jag försöker att göra så gott jag kan och hoppas att det ska räcka annars vet jag inte hur det ska gå.
Over and out!
Kommentarer
Trackback
