Klagomuren nästa!
Undvek att skriva nått igår för det hade bara blivit en massa kräk om sjukdomar, väder och tråkiga ungar! Idag är det bättre med alla sjukdomar, iaf för ungarna som ville och fick åka till dagis. Mitt förbannade öga är däremot fortfarande knepigt. Väntar på samtal från ögonmott för att få lite medicin. Ska försöka få det utan att behöva åka in och visa ögat och konstatera att det är en liten infektion, för det vet jag redan att det är.
AAAHHHH jag har blivit bebissjuk! Så fort jag läser om, ser bebisar eller bara nån pratar om bebisar vill jag ha en lite till! Jag vet jag är helt sjuk i huvudet.( om jag hade sagt det för 4-5 år sen hade jag asgarvat åt mig själv för så trodde jag aldrig att jag skulle känna) När jag tittar och leker med minsta som snart är 8 månader så blir jag alldeles varm och kallsvettig inombords när jag vet att det är min sista bebis. Efter att dom blivit 6 månader händer det ju så mycket i deras liv, dom lär sig åla, krypa skratta när man gör en grimas, och blir så himla mysiga. Får påminna mig hela tiden om dom där jobbiga stunderna när bebissjukan blir för stor. När alla springer åt olika håll när man ska klä på för att gå ut. När det kastas mat på golvet, medvetet. När det springs på nätterna, när dom kastar sig på golvet för att bara vråla rakt ut när dom inte får som dom vill. Då är bebissjukan som bortblåst. Men sen kommer dom där gulliga söta sakerna fram. Som när man får världens största kram när man hämtar på dagis, ett skratt direkt när man vaknar på morgonen, alla tokiga saker dom hiitar på, och framförallty när dom skrattar så dom nästan kiknar ur. Tur i oturen att jag har en "gammal" make och att jag själv inte är speciellt ung. Min kropp säger dessutom att nu är det nog. Men jobbigt är det med den där bebissjukan.....
Nu kallar det minsta underverket på mig så här skall gosas bebis!
Over and out!
AAAHHHH jag har blivit bebissjuk! Så fort jag läser om, ser bebisar eller bara nån pratar om bebisar vill jag ha en lite till! Jag vet jag är helt sjuk i huvudet.( om jag hade sagt det för 4-5 år sen hade jag asgarvat åt mig själv för så trodde jag aldrig att jag skulle känna) När jag tittar och leker med minsta som snart är 8 månader så blir jag alldeles varm och kallsvettig inombords när jag vet att det är min sista bebis. Efter att dom blivit 6 månader händer det ju så mycket i deras liv, dom lär sig åla, krypa skratta när man gör en grimas, och blir så himla mysiga. Får påminna mig hela tiden om dom där jobbiga stunderna när bebissjukan blir för stor. När alla springer åt olika håll när man ska klä på för att gå ut. När det kastas mat på golvet, medvetet. När det springs på nätterna, när dom kastar sig på golvet för att bara vråla rakt ut när dom inte får som dom vill. Då är bebissjukan som bortblåst. Men sen kommer dom där gulliga söta sakerna fram. Som när man får världens största kram när man hämtar på dagis, ett skratt direkt när man vaknar på morgonen, alla tokiga saker dom hiitar på, och framförallty när dom skrattar så dom nästan kiknar ur. Tur i oturen att jag har en "gammal" make och att jag själv inte är speciellt ung. Min kropp säger dessutom att nu är det nog. Men jobbigt är det med den där bebissjukan.....
Nu kallar det minsta underverket på mig så här skall gosas bebis!
Over and out!
Kommentarer
Trackback
