Ylva

Jag är en rätt bitter och cynisk människa, eller jag försöker vara positiv men det barkar neråt varenda gång jag försöker. Känns liksom bara konstigt att gå omkring och vara sprudlande glad och övertrevlig. Det är inte jag. Jag går inte omkring och spottar negativitism och fördömmer folk hela tiden utan mer att jag försöker dra ner min egna förväntningar så jag inte blir besviken om det blir sämre än vad jag väntat mig. Om jag förpestar min närhet med negativa bitterhetsmoln, säg till för tusan! För jag vill inte bli en surkärring, varken innan 40 eller efter!

Om man tex ger ungarna paket på deras födelsedag så vill jag inte förvänta mig en jättestor glädje för varje paket dom får. För det första är det inte realistiskt och för det andra så betyder ju inte en sval reaktion på paketet att dom inte gillar det utan att det kanske helt enkelt är för mycket paket, ståhej runt omrking som gör att dom inte har tid att riktigt se över och leka med varje grej dom får. Men givetvis har nog dom flesta vuxna den där bilden framför sig att barnet ska bli överlyckligt över paketet. Så därför har jag redan innan jag ger paketet en bild framför mig av att dom knappt kommer att se åt det när det väl är öppnat. Då kan ju det bara bli bättre om man redan har en negativ bild.

Kanske ett dumt exempel för jag kan ju aldrig förutspå andras reaktioner...

Om vi ska åka bort någonstans så har jag alltid förväntningen att det kommer bli kaos, griniga ungar, något som går sönder etc etc. OM så INTE blir fallet så kommer min andra väldigt konstiga livsfilosofi in i bilden. För om det blir något bra av resan så MÅSTE det ju hända något senare som är skit. Detta kallar jag för "den där jävla balansen".

Efter husköpet som gick bra och smidigt väntade jag mig något skit. Och ja mycket riktigt sä hände det. Bron rasade som vi måste använda för att ta oss till och från huset och vips så var vi 30 000 tusen fattigare."Balansen"

Graviditet, födsel och allt omrking gick jättebra med Elsa (som ju är min första) men vips så slog "balansen" till och gjorde att jag bara kunde amma på ett bröst eftersom jag fick en kronisk inflammation som var tvunget att opereras (ett antal gånger). "Balansen"

Fixat barnvakt till alla tre för en romatisk kväll på tu man hand med maken. Vips så slår "balansen" till och gör minst ett av barnen sjuka så var det bara att glömma vinsippning och massor av prat till byte av alvedonsuppar och oroligheter.

Skulle jag vinna 1 miljon på triss så skulle "balansen" dyka upp med en lagändring som gjorde att jag fick skatta bort 90%.

Jag brukar förundras över hur söta jag tycker mina barn är (fast säg den föräldern som tycker att sitt barn är fult?)
Men då brukar "balansen" gripa in och då tänker jag att då blir dom säkert jättefula när dom blir stora.

Lite som Ska man till Paris så hamnar man i Hudiksvalltänket.

Man skulle kunna vända på tesen "Inget ont som har något gott med sig" så får man min "balansfilosofi"

Alltså "Inget gott som har något ont med sig"

Alla diskussioner som ibland slutar i "balansprat" från min sida brukar mannen snabbt ta död på med att säga: Skit i balansen! Och tro mig jag försöker hela tiden ta död på den där jävla balansen!


Over and out!