Ylva

Som småbarnsföräldrar hinner man inte prata så mycket med varann, som vuxna menar jag. Och när man pratar så pratar man oftast om barnen. Här hemma försöker vi gå igenom varandras dagar, om vad vi har gjort och sagt innan det är dags att sova. Igår gjordes likadant som vanligt. Efter sövning av alla 3 (som gick fort för en gångs skull) så bänkade vi ner oss i soffan med det sedvanliga tilltugget. Ja det äts varje kväll, onyttigheter och skräp, allt för att hålla sig vaken i nån timme till. Kvällen till ära så hade mannen, som faktiskt har ett namn, Micke köpt hem lite ost och kex. På nått sätt känns det nyttigare än smågodis. Men det vete tusan när man vräker i sig som jag gör.
Följande är ett udrag ur diskussionen:

Jag: Du, jag har väldigt dåligt samvete över en sak.
(han ser lite orolig ut)

Micke: Vaddå?

Jag: Ja det här med att vi är så förbannat dåliga på att äta grönsaker, ungarna får ju aldrig det.
(observera att jag knappt har hunnit tala till punkt.
Micke ser ohyggligt glad ut och spricker ut i ett leende och säger med ett sånt där otroligt nöjt ansiktsuttryck högt och tydligt)

Micke: Jag har köpt gurka!!!!!

Jag: Tyst. och bara stirrar på honom. Medans jag i mitt inre tänker, är han dum på riktigt, gurka innehåller 96% vatten. Då kan ju ungarna likagärna dricka ett glas vatten istället. Vet han ens vad grönsaker är?

Micke: Jag handlade det i lördags, men glömde ta fram till kvällsmaten.
(han är fortfarande väldigt nöjd med sitt inköp)

Jag: Fortfarande tyst.

Micke : (tar ett till kex och ser fortfarande nöjd ut)

Jag: (Fortfarande tyst.)

Jag: Okej,,,,,

Jag undrar ännu om endast en gurkskiva per barn räcker för att tillogodose deras grönsaksbehov?! För det är så "mycket" de brukar äta av gurka. Gör nog varken till eller från. Men nöjd blev han, den där Micke!

OVer and out!