Politisk inkorrekt, det är jag det!
Nej det var ingen handboll igår och nej Sixten sov inte hela natten. Ahhhh måste vi leta reda på en handbollsmatch varje kväll för att han ska sova hela natten??? Hjälpte tydligen inte att vi spelade handboll ute igår . Nu kommer det där tabubelagda ämnet jag skrev om tidigare.....
Jag tycker inte att vem som helst ska få skaffa barn. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet som många verkar tycka. Är man förståndshandikappad tycker jag att man som dennes förälder verkligen ska försöka få det barnet att förstå att han/hon inte ska skaffa barn. Ja jag vet att det finns olika grader av förståndshandikappad och det är svårt att dra en "gräns" om vilka som är lämpliga eller ej. Men om man tex INTE kan sköta sin personliga hygien utan måste bli åtsagd att nu går du och duschar, borstar tänderna, tvätta kläderna hur sjuttsiken ska man då kunna ta hand om ett barn? Om man inte förstår själv att man måste tvätta sig med jämna mellanrum, att man inte kan ha samma kläder jämnt hur ska man då kunna ge barnet det fysiskt nödvändiga som det behöver? Och hur blir det när barnet har blivit lite äldre och kräver mer och mer både i tid, uppfostran och att lära sig hur man för sig i det sociala livet? Idag verkar det som om man tycker att stat, kommun, landsting ska hjälpa alla dessa föräldrar. Har man inget eget ansvar längre? Det är ju inte förskolan/skolan som ska ge barnet dess värderingar och uppfostran, det är förälderns uppgift. Hur blir det sen rent intelligensmässigt för dessa barn att växa upp med en/två förståndshandikappade föräldrar? Kommer det att stimuleras tillräckligt för att utvecklas som det ska? Vad händer när barnet själv upptäcker att hon/han är smartare än sina föräldrar och förstår mycket väl att hans/hennes föräldrar inte har alla hästar i hagen? Blir det barnet som blir förälder då?
Eller dom som vägrar "ge upp" sitt eget liv. Jag menar dom som prompt måste festa varje helg, eller hålla på med sina fritidsaktiviteter så det går ut över barnet/barnen. Dom barnen som nästan "bor" hos sina mor/farföräldrar. Bara därför att föräldrarna ska sitt liv kvar. Jag menar inte att man ska glömma bort sig själv men man kanske får dra ner på sina egna förnöjsamheter. Anpassa efter det nya familjelivet. Nu är det inget fel att mor/farföräldrar tar hand om sina barnbarn men det ska inte vara så att barnet ser dom mer som sina föräldrar än sina egna.
Eller dom som skaffar barn så fort dom blivit ihop, nästan som om det skulle vara ett bevis för deras samexistens. (på min tid när jag var yngre så förlovade man sig eller skaffade på sin höjd katt) Och när barnet sen är någon månad går man isär. Som tur är tar oftast den ena föräldern riktigt ansvar (oftast mamman, men det är en helt annan diskussion) men den andra föräldern försvinner snabbt ur barnets liv.
För att komma till någon slutsats av detta högst politiskt inkorrekta inlägget så menar jag att barn är levande varelser som man måste ta hand om både fysiskt och psykiskt. Det är inget man kan lämna bort när det är "tråkigt" eller när det inte är något kul längre. Det är ett livslångt åtagande och inget objekt som ska ge dig som förälder mer uppmärksamhet eller bekräftelse. Det är barnet som ska stå i fokus inte du!
Om det är någom som tycker detta är fel eller rätt som eller som bara vill diskutera så kommenatera gärna. Detta är ju vad JAG tycker. Det är inte allas sanning, bara min sanning. Over and out!
Jag tycker inte att vem som helst ska få skaffa barn. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet som många verkar tycka. Är man förståndshandikappad tycker jag att man som dennes förälder verkligen ska försöka få det barnet att förstå att han/hon inte ska skaffa barn. Ja jag vet att det finns olika grader av förståndshandikappad och det är svårt att dra en "gräns" om vilka som är lämpliga eller ej. Men om man tex INTE kan sköta sin personliga hygien utan måste bli åtsagd att nu går du och duschar, borstar tänderna, tvätta kläderna hur sjuttsiken ska man då kunna ta hand om ett barn? Om man inte förstår själv att man måste tvätta sig med jämna mellanrum, att man inte kan ha samma kläder jämnt hur ska man då kunna ge barnet det fysiskt nödvändiga som det behöver? Och hur blir det när barnet har blivit lite äldre och kräver mer och mer både i tid, uppfostran och att lära sig hur man för sig i det sociala livet? Idag verkar det som om man tycker att stat, kommun, landsting ska hjälpa alla dessa föräldrar. Har man inget eget ansvar längre? Det är ju inte förskolan/skolan som ska ge barnet dess värderingar och uppfostran, det är förälderns uppgift. Hur blir det sen rent intelligensmässigt för dessa barn att växa upp med en/två förståndshandikappade föräldrar? Kommer det att stimuleras tillräckligt för att utvecklas som det ska? Vad händer när barnet själv upptäcker att hon/han är smartare än sina föräldrar och förstår mycket väl att hans/hennes föräldrar inte har alla hästar i hagen? Blir det barnet som blir förälder då?
Eller dom som vägrar "ge upp" sitt eget liv. Jag menar dom som prompt måste festa varje helg, eller hålla på med sina fritidsaktiviteter så det går ut över barnet/barnen. Dom barnen som nästan "bor" hos sina mor/farföräldrar. Bara därför att föräldrarna ska sitt liv kvar. Jag menar inte att man ska glömma bort sig själv men man kanske får dra ner på sina egna förnöjsamheter. Anpassa efter det nya familjelivet. Nu är det inget fel att mor/farföräldrar tar hand om sina barnbarn men det ska inte vara så att barnet ser dom mer som sina föräldrar än sina egna.
Eller dom som skaffar barn så fort dom blivit ihop, nästan som om det skulle vara ett bevis för deras samexistens. (på min tid när jag var yngre så förlovade man sig eller skaffade på sin höjd katt) Och när barnet sen är någon månad går man isär. Som tur är tar oftast den ena föräldern riktigt ansvar (oftast mamman, men det är en helt annan diskussion) men den andra föräldern försvinner snabbt ur barnets liv.
För att komma till någon slutsats av detta högst politiskt inkorrekta inlägget så menar jag att barn är levande varelser som man måste ta hand om både fysiskt och psykiskt. Det är inget man kan lämna bort när det är "tråkigt" eller när det inte är något kul längre. Det är ett livslångt åtagande och inget objekt som ska ge dig som förälder mer uppmärksamhet eller bekräftelse. Det är barnet som ska stå i fokus inte du!
Om det är någom som tycker detta är fel eller rätt som eller som bara vill diskutera så kommenatera gärna. Detta är ju vad JAG tycker. Det är inte allas sanning, bara min sanning. Over and out!
Kommentarer
Trackback
