Ylva

Ni vet dom där tankarna man får precis innan man ska till och somna. Det börjar med något simpelt som hur ska jag ha gardinerna i vardagsrummet eller ska vi byta till matta i köket?

Sen ökar tankarna på något konstigt sätt. Hur kommer det gå att jobba? Har jag ens något jobb kvar? Vad gör jag om jag måste söka nytt jobb? SKa jag plugga?

Herregud hur ska det gå med mina barn? Kommer dom bli lyckliga? Kommer dom bli retade för sin hudsjukdom? Kommer Harry känna sig utanför för att han är "normal"? Var jag ego när jag skaffade barnen, har jag utsatt dom för ett onödigt lidande?

Sen blir det bara värre och värre.

Kommer naturkatastroferna komma hit till Sverige? Kommer Bangladesh att försvinna under vattenytan? Kommer Afrika torka sönder? Kommer ozonhållet bli större? Kommer kärnvapenskriget att komma och när? Varför förstör vi jorden så mycket? ÄR alla människor dumma i huvudet som förstör jorden?
Varför finns vi? Finns det någon mer än vi här?

Och ungefär där är jag i något slags upplösningstillstånd. För att sova går ju inte nu längre. Skulle helst vilja ruska om maken bredvid mig och säga högt och tydligt:
Jorden går under! Vi måste tycka om varandra extra mycket nu!!!!! Innan allt är borta! .Det är bråttom! Förstår du inte det!

Sen lugnar jag ner mig och försöker tänka att världsproblemen tar jag hand om imorgon och gardinerna får hänga kvar ett tag till. Ungarna klarar sig alldeles utmärkt och det finns nog fler jobb än det jag har där ute.

Det enda jag inte släpper tanken på är att jag ska tycka om mina nära extra mycket. Så jag gosar in mig i makens lurviga hår, snosar lite och drar en djup suck innan jag somnar.

Over and out